Ekofiberns egenskaper och förutsättningar

När man väljer isolering är det huvudsakligen tre faktorer som orsakar den stora skillnaden i isoleringsförmåga mellan olika produktslag: lufttäthet, värmekapacitivitet och konvektion. Därför är densiteten av avgörande betydelse.

Lufttäthet – Ekofiber är en högdensitetsprodukt
Materialet är mycket tätt och därmed har Ekofiber en hög densitet. Tack vare den goda tätheten och en tyngd på ca 50 kg/m3 i väggar och snedtak förhindrar man luftströmmar (konvektion) i isoleringen. Lufttätheten gör även att Ekofiber har en hög värmekapacitet.

Konvektion i lågdensitetmaterial
Lösfyllnadsisoleringar som t.ex. mineralull är porösa och innehåller stora mängder luft. Det öppna porsystemet möjliggör att inre luftrörelser kan uppstå på grund av till exempel små temperaturskillnader. Även luftrörelser vid ytor, orsakade av exempelvis vind, kan ge upphov till luftrörelser inuti isoleringen. I båda dessa fall orsakar de ökade inre luftrörelserna ökad värmetransport i lösfyllnadsisoleringen, en så kallad naturlig konvektion eller påtvingad konvektion uppstår.

Luftrörelser i och kring taket påverkar inte bara värmeisoleringens funktion utan även fuktbalansen i konstruktionen. Att ha kunskap om fukt- och värmetransport genom luftrörelser (konvektion) är avgörande för en korrekt byggnadsfysikalisk dimensionering av ett vindsbjälklag. Isolermaterial som är känsliga för luftrörelser ska, enligt Boverkets riktlinjer, förses med vindskydd om det finns risk för luftrörelser längs isoleringens yta.

Konvektion i Ekofiber
Ekofiber har genom sin höga densitet och sitt låga värde för genomsläpplighet av luft mycket låg inre konvektion (M. Serkitjis CTH rapport Vindskydd på lösull).

Fibern består av cellulosafibrer, dvs. växtfibrer. Dessa innehåller luft, som bidrar till att binda effekten vid anblåsning. Detta har med andra ord den positiva effekten att energin i isoleringen inte blåser bort när den utsätts för vindpåverkan. En vindhastighet utomhus på 6 m/s kan orsaka en vindhastighet på cirka 1,5 m/s parallellt med värmeisoleringsmaterialet i ett ventilerat vindsbjälklag.

Att mäta konvektion i ett material, det s.k. Lambdavärdet (λ)
Den beräkningsmodell som används idag för att bestämma ett materials isoleringsförmåga (det s.k. Lambdavärdet) är inte särskilt relevant. Boverket och Professor Christer Harryson har tillsammans med bl.a. KTH och Chalmers arbetat för att få till en ändring i byggbestämmelserna.

Förslaget som lämnats innebär bland annat följande:

  • Arbetsutförandebrister beaktas med större korrektioner än hittills.
  • Isoleringsmaterialets egenkonvektionen och inverkan på värmeförlusterna måste beaktas i ökad utsträckning, framför allt i takkonstruktioner med öppna ytor och lösull.
  • Uppgifter om luftgenomsläppligheten bör dokumenteras för alla isolermaterial.
  • Påtvingad konvektion p.g.a. vind, temperatur och ventilationssystem beaktas.
  • Materialprovningsmetoder anpassas mer till verklighetstrogna förhållanden.

Detta gäller i synnerhet lösfyllnadsisolering som f.n. rutinmässigt testas med provtjocklekar på 150 mm och observera, nedåtriktat värmeflöde. Det här innebär tyvärr att man inte tar hänsyn till konvektionen i ett Lambdavärde-prov.